gillabåstad.se

Jag minns vår första mobiltelefon, den kostade mellan 18 – 20.000 kr. Kunde man ringa ett helt samtal med den fick man vara glad. Hade man inte hantlarna med sig gick det bra att träna med mobilen eftersom den verkade vara fylld med bly. Skulle man ha med apparaten i bilen var det lämpligt att förvara huvudparten av den i bagageutrymmet och bara ha luren framme i kupén. En gång färdades vi med ett vintertåg från Båstad till Stockholm. Kylan gjorde att tåget fick stopp någonstans ute i mörka vischan. Folk kom och frågade om de fick låna vår telefon för att kunna ringa hem. Idag har väl minsta spädbarn en mobiltelefon som kan allt, i morgon går den förmodligen ut med hunden. Du kan snart sitta och slappa i TV-soffan medan mobilen lagar middagen. Den här bilden på Agardhsgatan tog jag klockan 17.00 i kväll, som ett snapshot, utan blixt och stativ. För mina ögon var det mer eller mindre kolmörkt ute men det verkar som om mobilen har lyst upp hela gatan. Till och med himlen ser ut som om det bara var skymning ute. Jag är impad!

Jag gillar allt som är vackert, vackra kvinnor, vackra hus, vacker natur, vackra bilar och vackra tåg!! Utan att för den skull vara hundra år minns jag med kärlek tågen när jag var liten. Ångloken var fortfarande i trafik. Skulle vanligt folk någonstans, åkte de tåg. Vagnarna var underbara med hemtrevliga kupéer. Det fanns restaurangvagnar där det stod bord med vita dukar. Personal, i uniformsjackor, gick från kupé till kupé och ropade: – ” Första middagen serverad, ” för att lite senare återkomma med: -” Andra middagen serverad! ” Var du hungrig tog du plats vid ett bord och blev omhändertagen av servitörer som tog upp beställningar.

Det fanns järnvägsspår över hela landet. I minsta ort, där tågen stannade, var invånarna så stolta att lät bygga ett imposant stationshus, det pampigaste huset i byn. Hade du gott om tid och ville spara pengar, tog du mjölktåget. Ville du färdas snabbt åkte du snälltåg, som inte hette så för att det var så snällt utan för att ” schnell” betyder snabb på tyska.

I kassan, på Båstad station, stod ” Tjoffe” och sålde biljetter, små kartongbitar som han trollade fram ur gömmorna. Kartongbiljetterna kunde sedan klippas hål i av konduktören. Hann du inte köpa biljett av ” Tjoffe “, kunde du betala ombord. Stinsen var en viktig person som såg till att tågen kom och vinkades av som de skulle. Alla brydde sig och ville att du skulle ha det bra och få en riktigt trevlig resa.

I helgen tog vi farväl av vår station med ett tåg som hela tiden pendlade fram och tillbaka mellan Båstad och Ängelholm. Under de totalt sex resorna var det 1800 personer som i förväg bokat biljett och åkte med, resten av oss stod på perrongen med blanka ögon och en klump i halsen . Hej då Båstad station och hej då vackra tåg, vi kommer aldrig att glömma er!

Inatt klockan 0.07 har den senaste James Bond filmen Sverigepremiär på Scala Biografen i Båstad. Den som fixar det till oss är mannen, myten och legenden Ulf Berggren som har gjort Scala i Båstad till något alldeles extra. Utöver film har han direktsänd opera, konst, balett, teater och konserter. För de minsta visar han ” Knattebio “. Ulf är född i Solna, som gränsar till Stockholms norra utmarker. Han kan också tituleras filmregissör och filmimportör. I början av 70-talet grundade han Folkets Bio ihop med Stefan Jarl. En tid drev han den anrika biografen Fågel Blå i Stockholm, där Ingmar Bergman, jag och någon miljon till, såg forna tiders storfilmer. Idag är det ridåerna från Fågel Blå som hänger på Scala i Båstad.

I fredags blåste det hyfsat och det gällde att hålla i hatten för de som hade en sådan på sig. Jag och frugan tog en snabb lunchpromenad med jyckarna förbi båthamnen. Solen sken från en klarblå himmel och många båtar låg fortfarande i vattnet. Plötsligt sa frugan: -” Ser du vad lågt den där ålakråkan ligger i vattnet när den simmar! ” Ålakråka är detsamma som ” skarv “, för folk norrifrån i landet. Jag kastade en blick ut mot vattnet. Ålakråkan hade redan dykt men jag fick syn på en annan gynnare istället, en fågel som vi amatörer bara brukar se på naturfilmer. En smart tordmule hade lagt sig i lä innanför piren och simmade nu bland de ankrade båtarna. När det blåser mycket kan det vara väldigt tröttande för en fågel. Han har fullt sjå att flyga och hinner därför inte få i sig någon mat. Det är därför man på höstarna kan se ” alkor” ligga döda utmed stränderna. Sorgligt men sant men den här fågeln hade varit med förut och förstod att i Båstad hamn var vattnet lugnt. På Wikipedia kan man läsa att Tordmulen är vanligast kring polcirkeln. Det finns dock några kända häckningsplatser längre söderut och det är: Helgoland i Tyskland (54°10′ N), som ligger nära den sydliga häckningsgränsen för arten i Europa och som endast omfattar ett fåtal par. Staple Island, Outer Farne Islands i Storbrittanien (55°38′ N) där häckningssäsong infaller i maj till mitten av juli. Runde i Norge (62°24′ N) där ungefär 3,000 par häckar. På Island finns en koloni på Latrabjarg (65°30′ N) där 230000 par häckar, vilket på mitten av 1990-talet utgjorde cirka 40% av världspopulationen, och vars häckningssäsong infaller i juni-juli. En annan häckningskoloni på Island ligger på Grimsey (66°33′ N). Tordmulen i Båstad är med andra ord en ovanlig och mycket fin besökare! Alla gillar väl Båstad, klart han skulle komma hit!

Det var lördagskväll i slutet av oktober, det vill säga igår. Mörkret hade, som brukligt så här års, lagt sig och från havet drog det in en märkligt ljummen bris. Jag och frugan hade tidigare på dagen beslutat oss för att kila ner till Fiskekajen, det lilla rostiga järnhuset i Båstad hamn, för att se vad de hade att erbjuda. När en restaurang doftar gott på femtio meters håll är den alltid värd att prova. Fiskekajen doftar alltid gott, nästan förföriskt. Att bara öppna de blå dörrarna och stiga in i huset, är detsamma som att förpassas till en roman av Ernest Hemingway. Du befinner dig plötsligt på en exotisk plats i något av världens mest spännande hörn. Mitt i rummet står ett riktigt fikonträd, med frukter och allt, fint ljussatt av stora, brinnande, kandelabrar. Längs väggarna sprids ett milt sken från ljusamplar och bakom segel i taket göms ytterligare, diskret belysning. Ett par sköna fåtöljer, i ett hörn, hjälper den som vill vila sig. Smakfull inredning!  Aviva Sheppard tar emot oss med ett leende och en värme som gör att man inte behöver använda plädarna som hänger här och var över stolsryggarna. I köket står Jocke Ufer, handplockad från Håkan Thörnströms kök i Göteborg, samme ödmjuke Håkan som har hållit i två Nobelmiddagar, kungamiddagar, har en stjärna i Guide Michelin och vann Kockarnas Kamp på TV förra året. Jag beställde Confiterat anklår med senapssås, råstekt minipotatis, spenat och kantareller medan frugan tog en stekt röding med hollandaise och säsongens primörer. Det verkade som om Jocke hade anpassade storleken på portionerna efter vem som skulle ha dem. Min måltid var rejäl och vacker att se på. När jag tog första tuggan fick jag nästan en tår i ögat. Det är precis så som god mat skall smaka. Jag kom på mig själv med att sitta och försöka skrapa ur det sista ur såskannan med gaffelns hjälp. När jag mötte min kära hustrus blick såg jag att hon upplevde samma sak som jag, fast med sin röding då förstås. Jag drömde inte…..i Båstad hamn kan du väcka de smaklökar som somnat på andra krogar. Till efterrätt valde jag, något jag inte hade ätit sedan jag var barn, en marängswiss, med kockens extra touch. Läckert! Hustrun smakade på intressanta ostar som passade till det röda Bonarda-vinet från Argentina som hon läppjade på. Jag tog en lättöl från Spendrups.

Aviva sa: -” Det här är ju ingen gourmetrestaurang. Vi vill bara att folk skall komma hit och koppla av en stund medan de äter något gott. ”

Jag, för min del, påstår, utan att skämmas, att det spelar ingen roll hur stor, känd eller hipp en restaurang är, eller i vilken stad den ligger, kan man äta så gott som vi gjorde på Fiskekajen…då är det en gourmetrestaurang!

Vill du se mer från Fiskekajen och vad vi åt, skall du klicka på bilden här ovan!