|
|
Var gång jag promenerar på stranden passerar jag en häst. Det är ingen vanlig häst. Får jag gissa så är det en liten flicka, på kanske 10 – 11 år, som som har en konstnärssjäl och som älskar hästar. Hon har samlat snäckor från hela stranden och gjort en häst av kanske en ponnies storlek. Det har regnat på den. Bilar har kört över den. Till och med hästar har galopperat över den men ändå har den i månader lyckats hålla sig kvar i hyfsat skick. Det är dyrt att köpa häst och det kräver mycket tid att sköta om den, men jag är säker på att om den här lilla flickan en dag får en häst kommer hon att ta hand om den bättre än någon annan.
Fredric ” Fralle ” Holmquist är storkrögaren som spelade med Plura i Eldkvarn och med Lustans Lakejer. I Malmö drev han krogar som legendariska ” Tunneln ” och Kramer. Även om han idag jobbar med fastigheter och lokaler är han fortfarande en glad speleman. Ränderna går aldrig ur. Varför han är med på bloggen? Han har flyttat nära Båstad så klart!
Jag sprang på Åsa Gray och Tord Björklund som var på eftermiddagspromenad längs havet. De är våra formgivaransikten ut mot världen. Åsa har ritat massor av läckert porslin mattor och textilier för IKEA . Tord har, förutom bord, stolar, skåp med mera, skapat världens förmodligen mest sålda soffa, IKEAS ” Tomelilla “. För många år sedan, när man fortfarande hade film i kameran, skulle jag plåta Tord för ett reportage i Sköna Hem. Det var höst. Havet rasade, med blygrå, dramatiska vågor och det började skymma ute. Vi hade burit ut en soffa längst ut på piren, i Båstad hamn och i den satte sig Tord i en elegant, italiensk hatt och en Humphrey Boghart-rock med uppfälld krage. Bilden gjorde sig fint på ett uppslag. Jag tycker att Åsa och Tord fortfarande ser ut som första gången jag träffade dem, det måste vara promenaderna som gör susen.
Jag brukar inte plåta solnedgångar men denna gång hände något häftigt. Vi satt i bilen på väg hem till Båstad från Halmstad. Solen låg som ett jättestort, eldrött, klot inbäddat i halvdis och rullande på kanten av horisonten. Hade jag haft kameran i handen och en telelins, hade kvällen varit fulländad. Underbart är kort heter det ju och även om vi vek av och genade över Skottorp, för att nå stranden vid Skummeslöv, förstod jag att jag aldrig skulle hinna ta bilden med min mobil, det enda fotoredskap jag hade till hands. Väl på stranden var solen mycket riktigt borta men hela himlen brann, den återspeglades i havet och badade i gult, orange och violett. Diset i luften förvandlade vyn till en tavla av den berömda konstnären William Turner, han som målade allt i motljus. När jag stod där och inte visste om jag skulle gråta för att jag missade solbilden, eller skratta för att allt ändå var så vackert. Kom en flock med hundratals tranor. Häromdagen skrev jag om tjugo tranor och det var häftigt, men det här var så många fåglar så det fanns inget slut….och alla flög genom den orange-violetta himlen. Vilken känsla de måste ha haft!
Frugan slank in på Lindegrens gård i Sinarpsdalen för att handla lite bog till en gryta. De har extra bra priser, just nu, så det gällde att slå till för att få något riktigt smarrigt till en vettig peng. Från bilen hade jag, strax innan, lagt märke till ett par grisar som stod och käkade i en hage och eftersom frugan ändå var i affären knallade jag iväg för att morsa på dem. När det var femtio meter kvar fick de syn på mig och kom springande muntert grymtande. De tyckte att det var kul att ses och det var ömsesidigt. Alla kommer väl ihåg Emil i Lönneberga och ” griseknoen ” som han lärde en massa trix. Grisar är mysiga djur som i öppna landskap gillar att ta vara på tillvaron, böka i jorden, rulla sig lite i gyttjan och koppla av medan de umgås. Studerar man dem på nära håll ser man att de har glimten i ögat och jag tyckte att den ena hade ungefär likadana ögonbryn som jag.
Jag minns när jag var nyinflyttad i Båstad ( länge sedan ). Det var helg och solsken. Jag satt i ett litet hus på Killebacken och plötsligt hörde jag ett band som körde igång, det svängde som Sören och musiken kom någonstans ifrån där Lyckantorget ligger idag. Jag frågade flickan, som jag en dag skulle gifta mig med, vad det var för gäng som lirade. -” Kvinnaböske band! ” svarade hon som den naturligaste sak i världen. Det fanns ett lokalt gäng på Bjärehalvön som spelade häcken av alla som ville lyssna och ingen i resten av Sverige kände till dem. Idag finns det väl ingen som inte hört talas om Kvinnaböske. Det svänger fortfarande grymt om Hasse. Han har i år så många spelningar att alla nybakade popidoler förläget bleknar. Hasse är sedan ett tjugotal år tillbaka gift med äkta värmländskan Monica Forsberg som i sin karriär fått åtskilliga killar att stå med bankande hjärta framför scenen. För någon dag sedan var jag hemma hos Monica och Hasse och gjorde ett reportage. De har inte förändrats ett dugg av framgångarna. Trevliga, avspända, varma människor som bara genom att finnas gör fin PR för Bjäre. Förresten, visste du att det är Monica som skrev texten till Carolas superhit, ” Främling “?
Agility betyder kvick och vig på engelska. Sporten kommer från England som alla andra lekar. Sedan 1995 åker jag på lediga helger runt i Sverige, med frugan och vovvarna och tävlar som en tok på ständigt varierade och knepiga agilitybanor. Tänk dig hästhoppning fast svårare och snabbare. De som håller på med den här sporten är i samtliga åldrar och yrkesgrupper. Det spelar ingen roll om det är ösregn eller trettiofem grader varmt i skuggan, alla kommer till start ändå. I söndags var vi i Älmhult, IKEAS vagga. Temperaturen hade letat sig ett par streck över noll. När vi inte sprang på banan satt vi, likt alla de andra, och frös i åtta timmar. Varför utsätter man sig för sådant? När vi, vi dagens slut, med stela fingrar och knarriga knän släpade oss till bilen, för att ta oss hem till Båstad igen, tyckte vi trots allt att det hade varit en väldigt trevlig dag.
Jag lämnade in min Ford, som har några år och 25.000 mil på nacken, på service. De skulle kolla varför AC:n krånglar och byta ett par bussningar till länkarna i bakvagnen ( vad nu det betyder ). Hur som helst fick jag en lånebil ett par dagar. Den är ganska snygg! När jag kör Köpmansgatan fram vill jag att alla vänner och bekanta skall lägga märke till mig och kanske tro att jag har köpt en ny häftig bil. Jag vill kunna vinka lite coolt tillbaka med ett leende som bara vinnare har. Tyvärr fungerar det inte riktigt så i det verkliga livet….mina bekanta har vant sig vid mig i min gamla kärra….nu ser de inte ens åt mitt håll. Det kan inte heller gissa att det är jag som kör i det knallröda vrålåket och försöker vinka coolt! Suck!!! Jag kanske kan prova med att tuta. I morgon är jag tvungen att lämna tillbaka åket för då är min egen bil klar. Suck igen!!
I kväll hörde jag dem igen. Det var mörkt, men inte kolsvart. Högt, högt upp flög ett tjugotal tranor. De var på väg till Afrika. En bit att flyga, kan tyckas. I mitten av mars skrev jag på gillabåstad att jag mötte några tranor som just lyfte från Gröthögarna, nära Hovs Hallar, efter en stunds vila. De var på väg till Hornborgasjön för att dansa och partaja, ihop med tusentals kompisar, innan det var dags att flyga vidare norrut för att njuta av den svenska sommaren. Nu när det börjar kyla på i gamla Svedala gör tranorna, som många Båstadbor, de tar en sväng söderut. Man kan bara gissa vad de får uppleva under sin tur. Alla i flocken måste veva med vingarna och hänga med särskilt över öppna vatten. De måste lita blint på att ledartranan verkligen hittar bästa vägen. De måste överleva för att komma tillbaka till oss med våren nästa år. Hej då, tranorna! Happy landing i Afrika!
Jag pratade med en tjej, som äger två hästar, häromdagen. Hon sa att hon varje år längtar så till den 15 september när hon och alla andra ryttare, äntligen får lov att rida på stranden i Skummeslöv igen. På sommaren är det badgäster som lögar sig i området och på vintern springer joggare och hästar där. Vänder du blicken ner mot sanden, en dag som denna, hittar du verkligen alla typer av hovavtryck. Längs en sträcka brukar det dra fram ca 25 islandshästar som ” töltar ” med korta, jämna steg. Lite högre upp finns spår efter de stora fullbloden som har satt iväg. På ett ställe, lite för sig själv, såg jag ett hovavtryck från en ganska liten men förmodligen glad häst. Jag tog en bild med mobilen så du förstår vad jag menar.
|
|
