Mitt jobb är att göra reportage om läckra hus och inredningar men också att berätta om folks ” lifestyle “. Hur vi människor lever och hur man halkar in på olika banor och intressen i livet. Jag är privat en hundmänniska, inte på det viset att jag har svans och fyra ben, utan mer att jag gillar hundar. Som agility-freak måste man träna flitigt om man skall ha en chans. Tävlingarna utspelar sig ofta i ösregn men folk har kul ändå. Du har väl hört talas om hundväder! Hur som helst så var jag en dag och plåtade en fantastisk hästgård, nära Båstad. Det blir ofta så att ägarna av husen ger mig fria tyglar att hitta de vinklar som tilltalar just min kamera. Jag jobbar ensam och vid detta tillfälle öppnade jag en dörr till ett nästan poetiskt sovrum. Jag riggade stativet, kollade på snygga ljusinfall, noterade en läckert bord och en gustaviansk stol intill. När jag hade hållit på så ett tag kände jag mig iakttagen. Man brukar ju kunna känna om någon glor på en. Jag vred på huvudet och lade märke till en katt som låg alldeles tyst på sängens kviltade överkast. Den sa ingenting utan såg bara stillsamt på mig som om den dröjt sig kvar från en dröm. Den var så skir och fluffig med ljus päls, ett lite mörkare ansikte och två intensivt blå ögon. Jag fick omedelbart dåligt samvete för alla katter som mina hundar jagat från vår tomt och förklarade, för varelsen, att hon inte skulle ta det personligt. Hon verkade dock röra sig i en annan värld, lite mera andlig liksom, en värld där man inte jagar varandra från tomter. Jag klappade henne en smula tafatt, det var som att försöka ta i ett moln. Diskret samlade jag ihop mina saker och gick ut och stängde dörren, hade jag öppnat den igen hade hon förmodligen inte ha funnits kvar. Fascinerande värld vi lever i!