Jag och frugan hade varit i Halmstad hela da´n och tävlat agility med jyckarna. När vi kom hem var det första jag tänkte:-” Jag måste ta en sväng om hamnen och playan!” Det var fortfarande 23 plusgrader i skuggan och i sådana lägen finns det ett magiskt sug som drar dig ner till havet. Kanske är det solnedgången eller alla avslappnade människor med leenden du mår bra av. Eller båtarnas kluckande. På piren satt några och hade kvällspicknick. På Pepes Bodega hade det stora förtaget Thule ett samkväm med sorl och musik. Från tennisbanorna hördes fortfarande racketslag och uppmuntrande rop. Jag ställde cykeln och knallade ner mot stranden. -” Hej! ” sa någon. När jag vände mig om satt Lasse ” Hamnrestaurangerna ” Bengtsson och ” kryddprofeten ” Jocke, från Fiskekajen, där alldeles ensamma och tog en kall bärs. – ” Man blir aldrig mätt! “, sa Lasse och syftade inte på ölen utan på horisonten som var som den alltid är i Båstad, eller som Askungen brukar säga på julafton:-” Alldeles underbar! ” Hur många gånger hade killarna sett solen gå ner? Restaurangen var stängd för dagen men de kunde inte slita sig från utsikten. För en hel del år sedan var jag på väg att flytta till det stora landet i väster. Jag skulle bara stanna till i Båstad i 14 dagar. Jag är här än. Varför? Jag tror Lasse och Jocke har en del av svaret, det är svårt att bli mätt på horisonten och det är skönt att ha drömmarna kvar!