Jag gick längs stranden i gränslandet mellan Båstad och Skummeslöv. Solen var på väg ner och en nordvästlig vind drev upp den lösa sanden som knastrade lätt mellan tänderna. Vattnet hade, vid senaste stormen, grävt ur strandvallen som blivit brant. I kanten växte några nyponbuskar, som folk nog aldrig såg åt annars. De var inte planterade i en trädgård, inte vårdade med kärlek. De bara fanns där och hade som vardag att utstå hetta, skyfall, snö och kyla. Förmodligen var busken över hundra år. I alla dessa år hade den envist klarat sig. Den vajade så vackert i vinden. Den följde med i rörelserna, mjukt och fint. Det var nog det som gjorde att den fortfarande levde och att den nu gav mig en liten stund av lycka.