Klockan var 07.25! Vinden låg på från sydost! Jag gick i skogen med jyckarna. Det var alldeles tyst! Vi tog oss fram längs en stig som vi hade gått hundratals gånger förut. För att skoja till det joggade vi upp på en kulle. Plötsligt tvärnitade den jycke som låg i täten! Hon spetsade öronen och stirrade intensivt framåt i den riktning vi skulle gå. Efter någon sekund hade även den andra jycken hunnit fram…..och hon stannade…. och glodde likadant! De var som stenstoder……fastfrusna och de ville inte ta ett enda steg vidare! Jag sökte med blicken noga igenom varje träd och vrå jag kunde se! Eftersom vi stod på en kulle hade vi ganska hyfsad utsikt! Det kunde ju ha stått en nyss utsläppt yxmördare någonstans…..men jag såg inte en själ! Jyckarna är vana vid naturen och tycker att älgar, rådjur och räv är vardagsmat….men detta var något helt annat! Ett par, tre minuter gick och kändes som en evighet. -” Nu går i alla fall jag! ” sa jag till slut, med min lite barskare röst, så vovvarna skulle förstå att åtminstone jag hade koll på läget. De tog några steg till men stannade igen och fortsatte att stirra rakt fram. I sådana lägen funderar man på om det var dumt att knalla vidare. Jyckarna har sinnen som inte vi människor har och något märkvärdigt var de med om! Antingen var det ett spöke eller så häpnande de över att sommaren var tillbaka…så där mitt i oktober! Med denna lilla rysare önskar jag dig en trevlig lördag!