För några dagar sedan var Knud här…..han, den första höststormen! Jag kom hem till byn på eftermiddagen och tänkte att jag skulle ta en sväng på stranden. När jag steg ur bilen, vid reningsverket i Allarp, grep vindarna genast tag i mina kläder och knådade mig sedan hårdhänt fram och tillbaka längs karossen. Eftersom jag är av den generationen som vägrar att ge upp kämpade jag mig dock envist vidare mot havet! Redan i klitterna kände jag hur mun och ögon fylldes med sand! Tänderna knastrade och jag svajade som en onykter radiomast! I sådana situationer känner man sig som hjälten i en äventyrsfilm. Jag tänkte: -” Klarar jag det här får jag ta med det i memoarerna! ” När jag så äntligen kunde se ut över Laholmsbukten mötte jag ett 30-tal glada tjejer som kom ridande på islandshästar! De tog sig fram längs stranden som just upphört att finnas. Skummande vågor sköljde över dem…men de förblev oberörda! En söndagspromenad i parken! Hårda tjejer vi har i våra trakter! Tyckte till och med att en av dem satt och SMS:ade! Ännu tuffare var ändå den person som låg och simmade ett hundratal meter ut i orkanen! Om du ser den här bilden på en dator, eller en ” padda “, lägger du märke till en liten prick utanför tredje hästen från vänster. Det är huvudet på en människa som gillar spänning! Jag stod och glodde på dem allihopa en stund….mäkta imponerad…..sedan åkte jag hem till stugvärmen. Vet inte vad jag skulle ha på stranden att göra! Någon måste ju vila också! 