När jag åker hem från skogen, där jag brukar vara med jyckarna på morgnarna, kommer jag efter ett tag fram till en T-korsning. Där möts jag av en kohage. Det låter väl inte så konstigt, säger du. Nej kanske inte, men i det här fallet kommer, varje gång, kossorna glatt springande emot oss med lystrande öron och viftande svansar! Alla människor har säkert sin speciella charm…men att min skulle vara så påtaglig att kreaturen känner av den när jag passerar, med bilen, låter märkligt….även om det vore kul! Men vem vet! De kanske gillar mina ögonfransar eller min allmänt muntra uppsyn! Jag har grunnat mycket på det där……och så idag fick jag förklaringen! Precis innan jag och jyckarna nådde T-korsningen för femhundrade gången…..kom där en annan bil…som påminde hårt om min! Den stannade vid hagen och ur klev en ung kvinna som hämtade ett par stora plastspannar ur bagaget! Hon klev därefter fram till kossorna och hällde ut, vad det nu var, framför näsan på dem! Djuren blev som galna av lycka! De riktigt studsade omkring medan de ivrigt åt av det som låg på marken! Därefter körde tjejen sin väg igen medan jag och jyckarna fortsatte hemåt! Sensmoralen av denna historia är att kor ser bra på långt håll! De håller reda på bilar och de blir lyckliga när någon bryr sig om dem! Jag tycker att vi sänder en puss till tjejen med spannarna 