Jag hade varit iväg en sväng till en av våra grannbyar. På hemvägen satt jag vid ratten, som man brukar göra, i mina egna funderingar, när jag plötsligt lade märke till att allt omkring mig var honungsfärgat! Det var inte så att jag hade tullat på glöggen och såg i syne…nej, solen var på väg ner och hela Båstad badade i ett varmt, gult sken. Dagens sista strålar lekte över hustaken innan de skulle försvinna bakom åsen! Jag stannade till vid Prästaliden och steg ur bilen. Omkring mig gick några strandskator och smaskade på godsaker de hittade i gräsmattan. Jag såg kyrkan, torget och träden som just slagit ut …vad vackert det var……och så tänkte jag….om man ändå kunde se hela Båstad på en gång! Vad häftigt det hade varit! Eftersom jag är två meter lång brukar jag ha ganska bra utsikt men denna gång ville jag ha mer! Jag sträckte på mig så mycket jag kunde. Ställde mig på tå! Sträckte mig lite till….och lite till……och ännu lite mer! Det var då jag upptäckte det märkliga! Jag hade blivit längre än kyrktornet! Försökte inte ens fundera på hur det gick till för nu kunde jag ju se hela Båstad…..i solnedgången! Vilket plejs vi bor på! Inte undra på att flyttfåglarna kommer tillbaka varje år! Med det önskar jag dig en behaglig natt och ett uppvaknande till en ny underbar dag!