Idag träffade jag Albin! Han är från Båstad. Det vill säga att han har vuxit upp i Hemmeslöv men bor numera i Båstad City. Det var tretton år sedan vi sågs senast! Då var jag hemma hos Albins matte Linda och hennes familj för att göra ett inredningsreportage. Albin var, på den tiden, bara en liten kille och sprang omkring på gräsmattan ihop med en annan liten kille, en människokille, som också hörde till familjen. Linda frågade mig, för ett par dagar sedan, om jag kunde ta några bilder på hennes vovve. Han hade fått lite problem med hälsan och veterinären kunde inte säga hur lång tid han har kvar. Men……idag kom Albin springande, ett hundratal meter, fram till mig och morsade…..med ett leende på läpparna och glimten i ögat! Han tänkte nog att… ” den där långe drasuten känner jag igen. Det var ju han som var hemma hos oss och plåtade en gång. Han ser lite skavd ut men verkar rätt pigg och glad ändå..” Våra blickar möttes i ett visst samförstånd. Vi har ett okänt antal år på oss att leva loppan här på Jorden. Tur att vi har varit i Båstad! En dag är det dags för oss att ta ner skylten, kila runt hörnet och sätta tofflorna…….men tills dess kör vi hela vägen in i kaklet! Min gamle kompis släppte en tennisboll framför mig som jag kastade iväg…….och han satte av efter den så gott hans ben förmådde. Kör hårt Albin! Nu lever vi livet!