När man bor i ett litet samhälle som Båstad känner man de flesta. Du kanske inte vet vad alla heter men vi morsar på varandra för vi tillhör samma familj på något sätt… den lilla skara människor som bor här året om. Strax före solnedgången ikväll hade jag varit ute en runda med jyckarna i skogen. På hemvägen, i bilen, tog jag den obligatoriska svängen om hamnen för att kolla om det hade hänt något. Just som jag kom körande fick jag syn på en tjej som bor, lite längre bort, på samma gata som jag. Vi har hälsat på varandra i trettio år, eller nå´t sån´t, men jag har aldrig riktigt vetat vad hon heter. Hon brukade promenera med en pytteliten hund som hette Nellie och de älskade varandra. En dag blev Nellie sjuk och gick bort… sedan har jag inte sett tjejen på ett tag. När hon nu kom gående med en ny hund var jag tvungen att stanna, hoppa ur bilen och fråga om vovven var hennes. – ” Ja, jag fick henne i oktober! Hon är sju år.” sa tjejen. ” Hon var avelshund, på en kennel, men fick cancer så de opererade bort livmodern på henne. Nu är hon frisk, men eftersom de inte hade någon användning för en sjuårig tik, utan livmoder, så fick jag henne. Hon heter Tuva! ” När vi pratat en stund fick jag också reda på att tjejen, för ett år sedan, själv genomgått en större hjärtoperation men att hon mådde bra nu. Det var därför jag inte hade sett henne på ett tag. Nu hade både hon och Tuva lurat döden och funnit varandra…….och de älskade varandra! – ” Tuva följer mig överallt! ” sa tjejen lyckligt. Deras blickar möttes så där som de kan göra hos personer, som tycker om varandra, riktigt mycket! -” Ursäkta, jag måste fråga…” sa jag. ” Vi har hälsat på varandra i trettio år men vad heter du egentligen i förnamn? – ” Jag heter Kerstin! ” sa tjejen. Nästa gång jag får syn på Kerstin och Tuva skall jag ropa – ” Hej, Kerstin och Tuva! Vad trevligt att se er! ” Livet kan vara tufft ibland men det kan också vara väldigt underbart! Slutet gott, allting gott!