När solen har gått ner, så här års, kan det kvarvarande ljuset skapa ren poesi! Sent i eftermiddags låg stranden, i Skummeslöv, öde sånär som på detta ekipage. En man och hans häst kände att de bara måste ut till dagens sista vindfläkt, till stillheten, till de skira molnen, till vågornas sakta brus. De hade ingen anledning att köra fort. Det handlade mer om att ta vara på en stund tillsammans, att känna att de hörde ihop, att de var ett med naturen och med varandra. Mannen höll i tömmarna mest för sakens skull. Han behövde inte dra i dem. Hästen läste hans tankar. De njöt av livet!