Jag mötte Sture Johnsson i Båstad hamn. Hans ansikte är som en bit granit, märkt av väder och vind. Han har sett oräkneliga, morgonsolar gå upp över horisonten. När vinterstormarna har hållit oss andra inomhus har Sture ensam kämpat mot vågorna ute till havs. Hagel och regn har piskat honom och vinden har slitit i hans kläder. Som yrkesfiskare, sedan 1947, har han blivit ett med havet. Idag är Sture 92 år och han sitter på sin eloped ( en elscooter för äldre ) och ser ut över hamnen. Han åker dit varje dag. Jag frågade Sture om han aldrig frös när han, långt ute till havs, mitt i vintern, drog upp sina nät. – ” Nä, jag hade fullt upp med annat! ” sa han. – ” Var du aldrig rädd när stormarna kastade omkring din lilla båt som om den vore en vante? ” fortsatte jag. -” Nä, men sjöräddningen fick ta mig i land fyra gånger. En gång hade en lina fastnat i propellern så jag kunde varken styra eller ta mig in själv, men det ordnade sig. ” – ” Kan du berätta en fiskehistoria ? ” frågade jag. – ” Det finns kanske många, jag minns inte så noga. ” sa Sture. – ” Förr kunde jag komma hem med 1000 kg torsk i lasten. Senare blev det mest lax. ” – ” Varför var du alltid ensam ute i båten ? ” frågade jag. – ” Ingen annan ville följa med. ” sa Sture. – ” Vilken fisk tycker du är godast ? ” fortsatte jag. – ” Alla! ” sa Sture. Jag såg att Sture hade förlorat ett ben. Hemma på tomten ligger idag båten ” Maj ” på sidan, hon som var hans trognaste vän de senaste tjugo åren. Hur han klarade av alla väder i den lilla farkosten, med endast plats för en i hytten, förstår jag inte. Sådana som Sture är en del av vår historia.