Med risk för att uppfattas som en mjukis måste jag berätta det här! Vi var på tidig morgonpromenad med jyckarna, på stranden, en bit bort mot Hemmeslöv! Duggregn! Ödsligt! Några kråkor som kraxade och en flock kanadagäss som styrde mot Skottorps vattenmarker. Även om jag gick och kisade lite i vinden fick jag plötsligt syn på en sten. Den var inte särskilt stor, kanske tre centimeter i diameter ungefär……..men den var formad som ett hjärta! Nu undrar man hur det hade gått till. Runt om låg miljarders, miljarder sandkorn som förmodligen malts fram någon gång på istiden. I allt det där malandet beslöt sig den här stenen för att bli ett hjärta! Bilden är lite suddig eftersom jag skakade lätt på handen, med mobilkameran…antingen var det av upphetsning eller så var det morgonkylan! Ett tag funderade jag på att ta hem stenen men sedan tyckte jag att det kanske var bäst att den fick ligga där den låg. Det här hände för några dagar sedan. När vi har gått där igen har jag diskret kikat efter den men den är helt borta! Antingen sitter någon romantisk person hemma och trycker den mot sitt bröst eller så har vågorna tagit tillbaka den till havet! Den kanske dyker upp om någon miljon år igen!