Det var på sitt sätt en sorglig morgon. Från bilen, på väg ut till morgonpromenaden, såg jag en ensam gräsand stå på Köpmansgatan, alldeles nära trottoarkanten. Han stod där stilla. Gatan var helt tom sånär som på något som låg där bredvid honom. En hona, förmodligen hans hustru, var överkörd. Svårt att veta om olyckan skett nyss eller kvällen före. Gräsänder är trogna varandra livet ut. De två hade nog planerat att skaffa ungar att föda upp under sommaren, små dunbollar som skulle följa mamma vart hon än simmade.
När jag kom hem igen såg jag något som låg och glänste på grusgången. Jag tänkte att en flicka kanske tappat ett örhänge och böjde mig ner för att ta upp det. Det var en pytteliten fågelfjäder, bara ett dun, som hade samlat de sista regndropparna som inte ville dunsta utan höll sig kvar som gnistrande pärlor. Jämfört med den skira fjädern var gruset som stora klippblock. När pärlorna väl förångats skulle det lilla smycket flyga iväg med en vårvind.