Jag var en nere och andades in atmosfären från Brasseveckan. Folk ropade, skrattade, dunkade varandra i ryggen, trängdes hungrigt runt Badkrukans grill, sprang ner till havet för att ta ett extra kvällsdopp, käkade glass, smuttade på läskande drycker, ja, njöt alldeles väldigt av kvällen………………..och mitt i allt vimmel stod ett litet par och kramade om varandra så innerligt att jag nästan fick en tår i ögat! Hon hade på sig sin finaste, rosa, sommarklänning, vita strumpor och lackskor. Han var barfota och hade en blårutig skjorta ledigt utanpå jeansen. De kramades och kramades och verkade önska att stunden aldrig skulle ta slut! Det är vid sådana tillfällen man förstår att det finns hopp om världen! I Båstad tycker man om varandra och nu är det dags för alla andra att ta efter!