På hemväg, från hamnen, sprang jag på en bil som väckte minnen. Gissar att det var en Volvo PV årsmodell 1960 eller möjligen 61:a. Den var rödlackad och hade vita däcksidor! En mås hade lagt en blajja på ena dörren men det gjorde ingenting! Det här var en bil som, när det begav sig, var Sveriges stolthet. Ett ” sport ” -märke satt på sidan av motorhuven, vilket betydde att den hade lite extra krut i maskinen! Medan jag stod där kom det ett par knallande. Mannen hade de grå tinningarnas charm och frugan hans tittade nyfiket på mig. -” Är det din kärra? ” frågade jag. -” Nä, ” svarade mannen, ” Men jag har fyra stycken nästan likadana hemma plus en P 1800! ” – ” Häftigt! ” svarade jag. – ” Vad tror du? Är det en 60:a eller 61:a? ” fortsatte jag. Nu tände killen ordentligt på ämnet och berättade allt för mig om de små differenserna på de olika Volvo PV-modellerna genom åren. Hans fru log tålmodigt så jag förstod att hon hade varit med förut. Medan vi stod där och snackade kom de riktiga ägarna, ett ungt par med ett litet barn. De låste upp dörrarna och började kliva in. -” Vi beundrade bilen! ” ropade jag. -” Tack! ” svarade den unge killen. -” Är det en B18 motor i den? ” frågade min nyvunne vän som hade garaget fullt hemma. – ” Nä, en B16. ” svarade den unge killen. – ” Vårda den ordentligt så har du den resten av livet! ” ropade bilkännar´n. – ” Ja. ” sa grabben. De stängde dörrarna. Vred om nyckeln och motorn startade på tredje försöket…sedan gav de sig iväg. Jag, experten och hans fruga, nickade åt varandra och skildes se´n åt. Det finns mycket kärlek i gamla bilar!