Solen gassade igen! Båstad hade skakat av sig ytterligare en regnskvätt! De flesta av oss knallar, dessa dagar, omkring nere i hamnen, längs Köpmansgatan eller kanske uppe i Boarp. Jag hade, av en tillfällighet, vägarna förbi Båstads gamla järnvägsstation och stannade till en stund för att få en nostalgitripp. Dörren stod på glänt så jag gick in. Där var det varmt, väldigt varmt! Innan ögonen hade vant sig var där också väldigt mörkt! En eld brann och glasmassa lyste som lava. Exotiskt! Richard Rackham, Båstads glasblåsare, jobbade intensivt med något. Han var ensam men höll högt tempo! Sprang fram och tillbaka mellan eld, flytande glasmassa och bänken där han satte sig och blåste i ett långt metallrör, snurrade och blåste, snurrade och blåste. Han tog ett redskap och joxade lite med prylen han just skapade och blåste sedan igen. På hyllorna, i utställningsavdelningen, stod den ena vackra glasskulpturen efter den andra, under små spotlights. -” Vad skall det där bli? ” frågade jag och pekade på det han hade på metallröret. -” Konjaksglas! svarade Richard utan att titta upp. Han var så koncentrerad, på det han gjorde, att han nog inte märkte om det bara var jag i rummet eller 50 personer till. -” Konjaksglas utan fot! ” förtydligade han. – ” Aha! ” sa jag och tyckte att alltihop lät ganska spännande. – ” Har tennisen börjat än? ” frågade Richard. Konstnärer kan sjunka så djupt in i sitt skapande att de inte vet om det är julafton eller midsommarafton utanför lokalen. – ” Ja, den har börjat.” sa jag. Efter en stund vinkade jag och gick. Jag hörde i bakgrunden hur Richard reste sig på nytt, hur han rusade iväg för att hämta mer glasmassa och satte sig på bänken igen. Det finns fortfarande en intressant värld uppe vid gamla stationen!