Våren knackade på dörren sedan föll temperaturen igen. Kyla letade sig ner från ishavet förmodligen i kölvattnet på orkanen Tor som bakåtkammade alla norrmän häromdagen. Frugan, jag och jyckarna beslöt oss för att ta dagens morgonpromenad i skogarna vid Hemmeslöv för att klara oss undan de värsta vindarna. När vi rattade fram längs Kustvägen låg där plötsligt en svan mitt på asfalten. Den levde och sträckte på halsen men verkade olycklig. Det var en väldigt riskabel plats att ta igen sig på. En närsynt fartdåre kunde ju ha kommit och så hade det varit klippt! Det var en fjolårsunge, att döma av den mörkare fjäderskruden. Gissar att den inte hade fått i sig tillräckligt med mat vilket kan betyda döden för de flesta fåglar när det är kallt ute. Jag gick ur bilen för att försöka flytta på den magnifika fågeln. På nära håll är svanar väldigt stora..betydligt större än talgoxarna hemma i trädgården. Den reste sig försiktigt och gick en bit ut i gräset och lade sig igen. Frugan och jag beslöt oss för att ta en snabb sväng i skogen och om svanen var kvar, när vi passerade igen, fick vi hitta på något radikalt. Det vore synd om en så vacker fågel skulle kila vidare nu när det är så nära till våren. Vi klarade raskt av promenaden bara för att på tillbakavägen finna att svanen var borta. Den kunde inte ha hunnit långt, resonerade vi. Jag kilade ner på stranden och möttes av en vind som kändes som konstant 20 sekundermeter med 35 gradig kyla. Ett par hundra meter bort stod vår fågelkompis och såg håglös ut. Vi förstod att nu gällde det att skynda sig för att hinna få fram mat medan det stackars djuret fortfarande hade krafter att äta annars skulle han bli ett lätt offer för kråkorna. Vi googlade på våra mobiler för att ta reda på vad svanar egentligen äter. Sjögräs var poppis, förstod vi, men det var inte riktigt läge på att vada ut i havet för att samla ihop sån´t. På nätet fanns dock massor med info. Experterna föreslog fullkornssäd av vete och havre men även broccoli kunde fungera och märkligt nog hederliga svenska wienerbröd, då fettet i dem var ok! Vi körde så fort vi vågade till Willys och handlade grönsaker, fågelfrön och wienerbröd med hallonsmak och sedan snabbt tillbaka till stranden med hela bärkassen full. Jag galopperade ur bilen och iväg längs stranden. Svanen var borta. Precis som jag skulle upp och leta i strandrågen mötte jag två hundägare som kämpade sig fram i motvinden. – ” Har ni sett någon svan här? ” hojtade jag. De var så stelfrusna att de knappt kunde prata men klämde ändå ur sig: -” Ja, det lyfte precis en stor svan här och flög bort över skogen. Den hade kraftiga vingslag och rejält med luft under vingarna! ” Jag noterade att hundägarna gladdes över sitt målande språk trots att det var så kallt ute att de klapprade med tänderna. – ” Jaha, vad bra då! ” sa jag. Sedan åkte frugan, jag och jyckarna hem med en stor kasse till bredden fylld med fågelfrön, broccoli och wienerbröd med hallonsmak.